”Mina bilder fångar vad som finns, är verkligt.
En konsekvens av att fånga verkligheten är frånvaro av förutsägbarhet. Verkligheten gestaltar sig ständigt i nya ögonblick som inte kommer igen, vilket gör varje bild unik.

Att vara fotograf är mer än ett arbete, det är mitt levnadssätt.
Efter trettio års fotograferande är det en del av min vardag att bli varse detaljer, ansikstdrag, skiftningar i ljus och natur, även utan kamera.
Vad Henri Cartier-Bresson beskriver i en intervju 1994 är min egen erfarenhet: ”photographier, c’est une attityde, une façon d’être, une manière de vivré.” (”att fotografera är en attityd, ett sätt att vara, ett sätt att leva.”)”

Genom att arbeta med det naturliga ljuset vill Johanna Ekmark med sina bilder lyfta fram skönheten i vardagliga ting och i människans natur för att förmedla det som så ofta går andra förbi:

”Under många många år har jag varit på upptäcktsresa med kamera och berättat historier, tagit ögonblick med mig hem. Det har blivit mycket kringflackande, många möten, vandringar i städer och i naturen oväntade situationer och tidiga morgnar. Det har också blivit många stunder av intuitiv väntan på ögonblick som inte går att förutsäga men som kan ske.”

Delar av året bor Johanna Ekmark i Toscana, Italien, där hennes by ligger uppe på en kulle nära havet med en slående utsikt över landskapet mellan himmel och hav.
När pandemin bröt ut våren 2020 befann sig Johanna i Italien och den flygbiljett som var bokad till Sverige annullerades när kaoset bredde ut sig och Italien stängde sina gränser.
Det var då Johanna beslutade sig för att stanna i Toscana, öppna fönstret högst upp i sitt lilla hus, sätta sig på en stol och helt enkelt beskåda vad som försiggick utanför.
På detta sätt utgjorde de första tumultartade veckorna i pandemins Europa startpunkten för en kreativ process och Johannas fortgående fotografiska projekt ’Cloud’ (’Moln’), från vilken Johanna i sin utställning presenterar ett urval fotografier:

”Jag har ofta lekt med tanken på att, i stället för att resa runt för att fånga vackra historier, göra tvärtom: sätta mig ner på en enda plats, kanske en bänk, och vänta på vad som kommer förbi. När hela samhället plötsligt stängde ner med alla negativa konsekvenser, så kom även just denna möjlighet: att sitta still på en plats.
Jag öppnade upp mitt fönster högt över havet och såg ut. Ett fascinerande scenario utspelade sig framför mina ögon i molnens skiftningar i form, nyans och ljus.”

I utställningen ’Mellan Himmel och Hav’ har Johanna gjort ett urval från bildserien som hon tagit genom sitt fönster, och dessa presenteras här i ett mjukt skiftande bildspel av moln.
Lika fascinerande var för sig som individuella, förevigade ögonblick - eller som en svit påvisande ett nyckfullt och ständigt föränderligt skådespel.

Läs mer om Johanna Ekmark och se hennes bilder